Ballonger på stan i Gävle och till schlagers dansande Babsan och Pridegeneral med regnbågsslips. Förra årets tåg bjöd in poliser och högerpolitiker och allehanda företag. Finns mycket att säga om avsaknaden av historisk och revolutionär inramning - och vilka som automatiskt stängs ute om polis och kristdemokrater ska vifta med regnbågsflaggor (och jag har gjort det och blivit kritiserad, för ALLA ska ju få vara med - och klassomedvetenheten i det, skymfen mot t ex papperslösa hbtqi-personer, etc). Någon som skriver bra om ett paraply som näppeligen täcker alla är Tomas Hemstad, läs gärna honom här.
I mitt bokprojekt "Systrarna" skriver jag långt om ett tidsresemöte med Sylvia Rivera och Marsha P Johnson. Det är fiktion, det är fakta. Ofärdigt. Säkert löjligt ibland. Men kanske säger det också något om kampen och utgångspunkten för Pride (och en massa andra saker), det är i varje fall min förhoppning:
1995
Första gången jag såg Sylvia Rivera var när poliserna kom och började riva ner hennes bostad. Det var vid Hudson River. The Christopher Street Piers. Det var för att West Side Highway skulle repareras och på området, Pier 54, där fyrtio hemlösa hade sina hem skulle det anläggas en sjufilig motorväg och runt denna en park med träd och en väg för joggare. Eller poliserna gick bara in, utan Sylvias tillstånd, såg sig omkring, sådär buffligt och tafatt som bara breda manskroppar - i uniformer, eller utan - kan röra sig, eftersom de har makten, har den som en rustning. NYPD stod det bak på deras jackor. De hade vapen, och hundar som agerade på kommando. Kastade undan hennes gosedjur, den stora gula Pikachun hon fått från Marsha. Första gången jag såg henne sprang hon emot männen - rösten brast när hon skrek: Gå inte in i mitt hus!
De tog ingen notis. Fortsatte riva. Sylvia räddade ett gosedjur och satte sig ner vid ruinerna. Hon tycktes vänd mot mig, fast jag stod så långt bort. Hon sa:
Stans härbärgen är inte trygga. Det kallas ett svep det här som de gör. Inte ens en jävla avhysning. Utan svep, som om vi var sopor.
Jag såg att hon grät.
Det finns så jävla många byggnader på Manhattan, fortsatte hon, och de kan inte ge en jävla byggnad åt oss.
Poliserna demolerade väggar av papp och tak av plåt. Sylvia tittade ut över vattnet. Kramade den stora nallen.
Ja jag är galen, grät hon, för världen har gjort mig galen.
Hon reste sig, gick mot floden, kastade i den stora nallen.
Vi försökte Marsha, sa hon mot vattnet, nallen som flöt bort. Det är allt jag kan säga.
1995.
Jag tog en sömntablett och drack fyra glas skumpa innan vi åkte till kyrkan. Hade köpt vita DcMartens för mina sista slantar och klänningen var en present från min kompis som var sömmerska, tyget hade mamma betalat. Ända sedan jag låstes in på psykavdelning 102 hade livet varit fiktion och alla runt omkring mig var karaktärer. Min blivande make allra mest. Kanske var jag lycklig, kanske var jag skraj. Pillren och alkoholen tog bort allting. Hans föräldrar hade mycket pengar och betalade för festen. När jag stod vid Hudson river och såg Sylvias hem rivas kunde jag inte minnas något från festen, förutom att han som skulle sjunga vår sång, en låt av Suede, hade varit i slagsmål kvällen innan och slagit ut sina tänder och att den gladaste på festen var min bipolära vän från psyket, vi som alltid skulle hålla kontakten, som alla andra jag träffat och kommit nära, och sen förändras livet, dagbokssidor rycks ut, och när jag stod vid Hudson River kunde jag inte ens minnas hennes namn. Mindes att jag och han som blev min make den dagen inte tänkte ha ett traditionellt äktenskap, men vi definierade aldrig vad vi såg framför oss. Vi var fiktion, och dramat mellan oss blev vardag, pillren och alkoholen, hans självmordsförsök och mina hetsätningsattacker. Jag tror att vi desperat försökte leva i en form som var annorlunda mot den vi växt upp i. Vi gick in i en traditionell form som vi trodde vi kunde spränga inifrån. Ingen av oss tjänade några pengar, han lånade eller fick från sina föräldrar och jag levde på soc-bidrag, men vi hade en hyreslägenhet i utkanten av Uppsala, och han hade sin musik, jag mitt skrivande. Han var otrogen, jag var otrogen, formen kunde bara förändras genom att vi sprängde sönder hela äktenskapet, kärleken rann ut som blod, vi kunde varken ta hand om oss själva eller varandra. Inte en enda gång satte vi oss ner, nyktra och samlade, och försökte ta oss ur den berättelse vi bara återupprepade, byggd på andra berättelser, som vi visste för lite om, och ytterligare andra som vi visste ännu mindre om. Föraktet för svaghet som låg som en underliggande skakning i båda våra familjer. Skammen över att inte klara livet som mänskor borde. Det finns tusen berättelser, Sylvia, vem är jag att berätta det för dig?
Hon gav upp efter en stund, bara skrek mot vinden, ett hysteriskt skrik - det var så det bemöttes av poliserna. En galen kvinna skriker, om det nu ens är kvinna hon ska kallas. Såg ni skäggstubben? Osäkra skratt, som fylls i av ytterligare osäkra skratt, tills det låter hårt och bestämt. Sylvia satt med ryggen mot rivningsarbetet. Jag tänkte: Hon har inte gett upp, men hur kunde jag veta det? Nästa som kastade sig i floden kunde vara hon, men hon tände en cigarett. Hennes långa ben skakade. Alltjämt såg hon ut över vattnet.
Jag hade aldrig varit i New York förut, ändå tänkte jag på hundmannen. På tåget, innan jag somnade, hade jag googlat förebilder inom gay- och transrörelsen och fastnat för Zinaida Gippius, född 1869 i Moskva, ointresserad av kön, klädde sig ömsom i manskläder och kvinnokläder men det var osäkert om hon hade sex med kvinnor. Hon var djupt religiös och försökte förena religionen med kommunismen. En familj på tåget skulle kliva av redan i Storvreta. En bäbis som båda föräldrarna (en man och en kvinna) jollrade med. En treåring som skrek: Bära mig! Bära mig! Bära mig! Mamman vände sig ner mot henne: Sluta skrik, jag bär dig absolut inte. Flickan tystnade. Jag kunde se hur föräldrarna pustade ut. Fast det var just där som kriget inom flickan började: Varför vill de inte bära mig? Är det för att de inte vill ha mig?
Det blåste vågor på Hudson River och den stora nallen kanske färdats långt eller så låg den kvar vid kanten, intrasslad i tång och skräp. Poliserna med sina breda axlar och skramlande skärp och skällande hundar rev ner andras hem som på måfå. Jag gick mot Sylvia - men så plötsligt drogs jag upp på en buss och någon skrek: Akta! Det lät som Sylvia. När jag såg mig omkring på bussen var det omöjligt att se vem som lyft in mig. Ingen tittade åt mitt håll. Jag hade inte märkt bussen, hade inte märkt att den stannat alldeles bredvid mig.
Vi var på väg in mot Greenwich Village, sa turistguiden i högtalaren. Klump i magen, för Sylvia, för hundmannen. Innan tåget och långt innan jag kom ombord på bussen hade han ringt mig och låtit affärsmässig. Hade vi ett projekt ihop? Det var kanske det vi hade. Han ville planera, jag ville skrika. Han ville förbereda alla detaljer i varje moment, jag ville inte veta något alls. Han krävde revolutionen, jag längtade efter den, som jag längtar efter människor, miljöer, som törst och hunger.
Jag följde med. Protesterade inte. Jag blev syrlig, rå. Tills det blev outhärdligt, då kastade jag mig ut, som efter ett övergrepp. Ändå: hur många övergrepp, och jag ändå hittade anledningar att stanna. Syrligare, råare. Inte drivas in i det mjuka. Inte bli lealös och dammsugen. Det mjuka är en fälla. Gå inte in där. Dörren slår igen. Golvet är kritvitt och halt och det finns inga fönster. Jag slumrade till av bussens rörelser.
Vaknade av att bussen tvärstannade och någon knuffade fram mig, ut mig, men ingen stod så nära bakom. Kläderna fick mig att förstå att det var en annan tid igen. Kom! ropade någon, igen lät det som Sylvia. Människor drog i mig. Följ med. Soligt och ingen blåst längre. Svettades i rosa sidenrock, morgonrock, under den en leopardmönstrad byxdress. Klackskor, har aldrig lärt mig att gå i sådana, aldrig haft lust eller anledning, men märkte förvånat att jag klev fram i dem utan problem. Småsprang rent av, för att hinna med de andra. För att se Sylvia någonstans. Fastnade bland röster, talade med andra som om jag visste vad vi talade om och var på väg mot. Rädslan hade varit en del av kroppen så länge, nu räckte det. Vi ska inte behöva gömma oss längre, ropade någon. Vi måste få vara med de andra, det här är alla utstöttas rörelse. Queer, trans, hemlösa, alla som tvingas leva på gatan, som råttor, men vi ska gnaga sönder systemet, de ska aldrig få slå ner oss igen. Läste på skyltar: Gay power to gay people. Dyke power. End gay oppression. Power to the people. Respect Trans. Trans Revolution. Några vinkade åt mig, som om de kände igen mig. Jag frågade: Var är Sylvia? Och fick svaret: Längst fram förstås!
Jag drogs åt sidan och handen var hård, jag var rädd att det var polisen, personen hade hade en uniform på sig, men kjol, en dräkt, en namnbricka, en löjlig hatt som matchade dräkten.
Vi måste åka vidare nu! Vi har letat efter dig. Du måste hålla dig till gruppen.
Hon drog med mig till bussen, full av turister. De tog kort på demonstrationståget som passerade. Jag såg Sylvia, hennes blonda hår och guldskimrande overall som en andra hud, såg banderollen hon höll: Street Transvestites Action Revolutionaries. Såg hennes näve i luften, jag härmade, kvinnan bredvid mig - i solhatt och glasögon - petade på mig:
Vad håller de på med?
De befriar gatorna.
Från vad?
Våld.
Vilket våld, jag ser inget våld?
Förtryckarnas våld. Det har pågått så länge.
Förtryckarna? Vilka då?
Märkte hur jag sluddrade när jag sa:
Vi har inte fått vara oss själva.
Hörde hennes låga röst: Vi?
Somnade av det frenetiska klickandet från hennes kamera.
1973
Så trångt att jag knappt kunde röra mig framför scenen. Bakom mig ett människohav. Ingen tryckte på, men vi stod packade. Någon petade på mig. Var det kvinnan från bussen? Hon var svår att känna igen i sitt bakåtslickade hår och purpurfärgade kostym. Det är skandal, ropade hon i mitt öra, de har plockat bort henne från talarlistan.
Vem?
Sylvia. Har du inte hört? Vi är inte välkomna här.
Vi?
Det lilla ordet dränktes i sorlet.
Jag heter Ray, förresten, hon började knuffa sig framåt.
Det är skandal, skrek hon mot scenen. Några bakom oss buade. Hon vände sig om, bedjande. Vinkade mig till sig.
Jag såg hennes läppar.
Varför är vi inte välkomna här?
Jag hade samma byxdress på mig, men inte morgonrocken. Jag saknade den, mindes att den tillhört min farmor, måste ha glömt den - på bussen? Jag kunde inte pressa mig framåt. Min kropp togs inte emot. Jag var kissnödig, det var hopplöst. Jag visste att jag var där för att lyssna på Sylvia Rivera. Det var samma år som jag föddes, jag var inte ens två månader gammal, det var mitt i sommaren, Central Park, Sandvikens centrum. Älgstigen. Pride. New York, en och en halv månad efter min födelsedag. Sylvias pappa hade försökt döda henne när hon var nyfödd och sedan dragit, mamman tog livet av sig när Sylvia var tre. Hon blev lämnad hos en misshandlande mormor i vars ögon hennes mamma och pappa aldrig skulle ha gift sig med varandra eftersom de hade olika färg på huden. De kom från olika delar av Sydamerika och Sylvia hade ärvt sin pappas mörkare hud.
I fjärde klass kom hon sminkad till skolan.
Jag hade inte hittat vilket namn hon föddes till och det spelade ingen roll.
Inget hon gjorde dög för hennes mormor. Om hon inte kunde ändra sin hudfärg kunde hon väl åtminstone låta bli att göra skandal; gå längre över den märkligt utplacerade gränsen, som väl inget barn ändå kunde förstå (inte med själ och hjärta).
Så Sylvia rymde, hamnade på gatan, prostituerade sig, räddades av dragqueens som såg att hon var för ung, för tuff, för ensam.
Ett liv börjar sällan med själva födelsen. Ett spädbarn kan läggas på ett golv och föräldrarna kan kliva över det, fast det gråter. Dessa dragqueens räddade hennes liv. Hon var tolv år när hon träffade Marsha första gången. Marsha Johnson. P:et la hon till senare. Pay no mind.
Det var den ena talaren efter den andra. Det allra första Pride men transpersonerna sågs som inte välkomna. Det skulle uppenbarligen vara tydliga distinktioner: gay eller flata. Inga märkliga mellanting. Ingenting som spände upp gränserna längre, som tunna darriga gummiband. Det bultade i mellangärdet. Behövde pressa undan kissnödigheten. Skulle rätta till den svettiga byxdressen, materialet var hopplöst, åtsmitande, då kände jag… kuken!… Ja, jag kände att jag hade en kuk, var tvungen att ta ett ordentligt tag, vilket gjorde kissnödigheten värre. Pung, tänkte jag dumt. Hade jag fått i mig droger? Var det på bussen innan, var det därför jag somnade, var det så jag kommit hit utan att minnas? Rösterna på scenen som pratade om gay och dyke power, men mer gay än dyke. Jag kände efter igen. Ja. Kuk. Jag såg Ray igen, hon vände sig om mot mig med ett frustrerat uttryck, det var en solig dag i Central Park, vi mötte varandras blickar, hade tänkt att hon var en kvinna, men när vi log i samförstånd (som jag inte heller förstod) så visste jag inte längre.
Jag försökte ropa: När ska Sylvia tala? Ray förstod och jag kunde läsa på läpparna och axelryckningen: Vet inte.
Hittade en buske i närheten och upplevelsen var inte så udda som jag föreställt mig den. Jag kissade bara från ett annat ställe, det blev enklare, ingen verkade ta notis. Det var bara min klädsel som krånglade, av och på. Någon ropade: Freak! Var det till mig? Men fler föll in i ett buande som värkte i kroppen. Jag såg Sylvia skymta på scenen. Den gyllene dressen igen, den andra huden. Hörde i mikrofonen (någon diplomatisk): Vi vill inte ha några problem, vi vill att det här ska vara en glad dag. Hörde i mikrofonen (en mörkare, argare röst): Vill ni att de här mänskorna ska tala? Några skriker ja, andra buar. När Sylvia Rivera kommer ut på scenen ökar buandet, öronbedövande, rop jag inte kunde urskilja. Ingen presenterade henne.
Sylvia: Ni måste tystna.
Buandet fortsatte. Sylvia tog vändor på scenen, som för att försöka känna sig hemma, samla kraft.
Jag har försökt komma upp här på scenen hela dagen. För era bröder och systrar i fängelse som behöver hjälp, er hjälp, och ni gör ingenting för dem.
Blixt av ett minne (va fan hade jag tagit?): Min dotter, hennes skolgård… Hämtning, hon gråter… Är jag han eller hon eller hen? Du kan vara vad du vill älskling. Men de frågar hela tiden, det är jobbigt, jag vet inte vad jag ska säga. Ström av ord, gråt: Jag vill inte vara nåt av det, måste jag det? Nej älskling, det måste du inte. Men de frågar hela tiden, jag orkar inte, jag svarar att det spelar ingen roll men de ger sig inte. Jag vet att jag är hon, men jag känner mig mer som han, men jag vill inte att de ska fråga mer. Jag får inte vara med och spela innebandy. Men, du är skitbra på innebandy! Det spelar ingen roll, jag får inte vara med, de säger att jag är hon, att jag inte kan vara med då, det är lättare med tjejerna men jag vill inte alltid leka deras lekar, ibland vill jag spela innebandy. Upprepar: Du är bra på innebandy, älskling. Som om det spelar någon roll att hon är bra på det. Säger, istället för att rusa ut på skolgården och skrika: Låt mitt barn vara den hon är!: Det kommer att bli bättre, så snart de lär känna dig. De kommer att älska dig för den du är. Du vet väl om att du är värdefull, som jag sjöng på kyrkans ungdom, att du är viktig här och nu. Men jag var råmobbad, orden tröstade, någon vecka senare stod jag med andra och kastade sten på lokalens fönster. De snälla kristna ledarna kom ut: Varför gör ni så här? Och där stod jag. Äntligen med i något som jag trodde jag kunde känna igen mig i. Något hårt, som fan bara hatade de där löjliga, som satt därinne med sin hembakade pizza och sina larviga sånger till en ostämd kristen gitarr. Men sen skulle de hem till nån och kolla på film, och några stod redan vid fotbollsplanen och hånglade, och jag klarade inte av det. De skulle se hur rädd och töntig jag var, se hur kristen jag var som blivit tröstad av den där sången! Fast värdefull var ett skitord, som snäll, det fanns inga stenar i de orden, jag var inte värdefull, det var bara en lögnsång, till för att vi skulle vaggas in… tro att vi var bra fast vi var skit. Hellre sjunga: Du vet väl om att du är värdelös. För det var ju sant. Vi var inte älskade. Och jag hade aldrig hånglat. Jag ville bara fortsätta kasta sten, förstöra.
Tog mitt barn i famnen. Sa igen: Det kommer inte att fortsätta vara såhär. Älskade fina unge, du är så modig som -
Jag är inte modig! Jag bara vill inte behöva förklara vem eller vad jag är.
Har ni någonsin slagits ner och blivit våldtagna? Fängslade?
Sylvia skrek för att överrösta tumultet i publiken, hatet som kom emot henne. Jag och Ray och flera andra hade jublat när hon tog micken men vi ville inte störa henne längre. Hörde inte vad hon sa, sen: De skriver inte att de är kvinnor, de skriver inte att de är män, de skriver STAR. Jag har varit i fängelse, jag har blivit våldtagen, många gånger. Hennes röst av vrede. Av män! Men vi är inte skyddade av de homosexuella, varför gör ni ingenting? Jag har blivit slagen, jag har förlorat mitt jobb, min lägenhet, för den här frihetsrörelsen. Och ni behandlar mig på det här sättet? Vad är det för fel på er? Jag tror på gay power, annars skulle jag inte varit ute där och kämpat för våra rättigheter.
Hon berättade om STAR, var lokalen låg, att alla var välkomna dit för att se det arbete de gör. Människorna måste göra något för alla människor, och inte bara för män och kvinnor som tillhör vit medelklass, en vit klubb, och det är vad ni alla tillhör. (Buandet stegrades) (Arrangören gick efter henne, som en lärare går efter ett bråkigt barn, som en polis som - ) REVOLUTION NU! GAY POWER! Äntligen jubel, men inte helt oblandat. Hon slängde micken ifrån sig, skyndade bort från scenen.
Jag ropade på Ray. Jag ropade: Sylvia! Rösten skulle vara full av kärlek. Ilska. Kärlek.
Sylvia, senare: Jag var sårad, rörelsen hade svikit gatufolket och transvestiter. Jag gick hem och låste in mig. Det är tack vare Marsha som jag lever idag. Jag har sextio stygn i armen. Hon kom dit och hittade mig förblödande.
Marsha P Johnson gjorde hattar av frukt, skräp och blommor. Marsha skulle aldrig köpt ett par byxor för 299 kronor på Gina Tricot, som jag gjorde en dag när jag cyklade ner till gallerian för att köpa snus och vin och mindes skolavslutningen året innan när min dotter inte ville sitta med mig på grund av min leopardmönstrade byxdress. Vi hade pratat om det och kommit överens om att mänskor måste få klä sig hur som helst. Men det var en kass dag den där dagen i juni, några veckor före Pride i Central Park, och upproret vid Stonewall. Det enda jag gjort hela dagen var att kolla på Good Girls på Netflix och hundmannen blev besviken när jag jag sa att jag inte orkade träffa honom, straffade mig med tystnad. På Gina Tricot inhandlades ett par byxor. Det var juni, Pridemånad, Sylvias och Marshas månad, och när jag cyklade hem med min påse så tänkte jag på Marsha. Hon kallade sig dragqueen, transkvinna (fast just då transvesit, för orden var ännu outvecklade), hon kallade sig allt möjligt. Hon sa i en intervju, sju år innan hon dog att hon var trött på att alla försökte definiera henne. Hon sa: Jag vill bara vara den jag är.
Orden faller:
Vill bara
vara
den jag
är.
Som droppar. Som dunstar bort så fort de träffar marken.
Men se Marsha, glöm henne inte, glöm inte Sylvia. Marshas leende var en sol. Sylvias knutna näve och raka rygg. Glöm inte hur det goda hjärtat läggs på ett fat och petas i, och någon måste ta en tugga, för det finns så mycket kärlek att ta av. Glöm inte: håll dig borta från den som inte respektfullt tar hand om det hjärtat.
Döda transor låg på gatorna. Sönderslagna av hat.
West street - polisens ständiga attacker. Är du pojke eller flicka?
Sylvia: Sen slår de en. De verkar tro att deras jobb är att köra bort och tortera transvestiter.
Marsha: Vi väntar bara på maffian att komma och skjuta oss.
Sylvia, Marsha, sa: Den verkliga världen är här. Den här världen borde också vara säker. Vi ska inte behöver censurera oss, försvara oss. Vi kräver att få vara med varandra i glädje. Slå sönder de former som håller oss fängslade.
De snäva, fruktlösa, de som inte förstår frihet: lär dem frihet! Vill de inte lyssna: gå därifrån. Vill de förfölja er: Spring, ropa på vänner, skrik. Vill de döda er: Försvara er. Kämpa för era liv. Om det inte går: Vet du försökte, inte gav upp, aldrig blev som de.
Sylvia lämnade rörelsen efter talet i Central Park 1973 och flyttade till Westchester.
Sylvia: Jag känner att jag frigjort många mänskor i förorten bara genom att vara mig själv. En tillgjord transvestit.
Tiden gick.
Tiden hade verkligen, och som Ada skrivit, slutat att vara linjär.
1992
Vaknade i en stökig lägenhet. Mattan jag sovit på var mjuk och smulig. Upptäckte att Adas tidningar och pamfletter låg utspridda på golvet bredvid mig, fångade upp dem, fick syn på en artikel. Där stod om ett nazistmöte i Stockholm på 20-talet där en Ada Schiött (jag kände genast igen henne på fotot) försökt få ordet men blivit avbruten av ordförandens träklubba som försökte tysta henne. Hon var citerad: Vad fan hamrar du för, du irriterar mig för jag skall tala. En av de ledande nazisterna försökte dra ner Ada från talarstolen, och Ada citeras igen: Vad fan klöser du mig för, gå och sätt dig, för jag ska tala. Hon fortsatte därefter sitt tal. Rummet började fyllas av folk. Jag såg Sylvia, hon kunde inte stå still. Hennes långa kropp for fram och tillbaka, vilt gestikulerande. Insåg att jag hade öronpropparna i, det var en vana sedan min äldsta dotter var bebis. Det gick inte att sova för jag lyssnade så intensivt på varje ljud, och ännu mer när inget ljud hördes. Sylvias röst tycktes störta ur min egen mun: Vi måste få veta, vi måste få rättvisa! De andra i rummet var uppenbart ledsna och upprörda men deras röster gled liksom min in i Sylvias, eller om det var tvärtom. Jag kunde inte höra vem som sa vad. Förtvivlans ord mellan väggarna, mellan affischer banderoller snäckskal kuddar gosedjur solfjädrar foton och högar av papper, saxar, tejprullar, en döskalle i en hylla, ett porträtt målat av henne som var slående likt - hon drack vin och hade en t-shirt med Marshas ansikte på. JUSTICE FOR MARSHA. Upptäckte att jag hade en likadan på mig. Runtomkring på golvet låg foton på Marsha och och flygblad med orden: Respect trans. Hon hade pratat med polisen igen, sa hon, de hade sagt, igen, att det var ett uppenbart självmord. Men Marsha var inte suicidal, sa hon, eller någon annan: Definitivt inte! Hon var glädjen själv, sa någon. Svärtan var stor men rann inte ner i hennes ögon, längs ryggraden, blandade sig inte med livslusten. Minnena av förtryck, övergrepp, minnen av döda vänner, död. Sylvia skålade med sig själv eller Marsha och en man vid hennes köksbord sa: De kommer aldrig att ändra brottsrubriceringen. Hade det varit längre tillbaka i tiden hade de ändrat det till Sodomi. Nu heter det självmord.
Du menar, sa Sylvia, att det skulle vara ett framsteg?
De vill inte att vi ska finnas.
Det här är inte en person, sa Sylvia som om hon citerade någon.
De har inte gjort något utredning, sa mannen.
Drunkning, hål i huvudet, mumlade Sylvia.
Jag hade visst rest mig upp. Stod vid bordet. Marshas leende ansikte överallt.
Vad ska vi göra då?, sa jag. Det var inte meningen att låta så uppgiven.
Sylvia stirrade till på mig.
Vad menar du?
Jag vet inte, sa jag, lamt och generat, fortsätta finnas, med våra kroppar, och liv. Bara visa att vi fortfarande finns, även om ingen bryr sig och ingen vill ha oss.
Sylvia tog en stor klunk ur glaset.
Vad vet du om oss egentligen? Hur vi har det? Du kan kalla dig queer hur mycket du vill, bisexuell - hon fnös till - men du har aldrig varit utsatt som oss.
Hon tog sin flaska, tog ett glas ur diskhon och fyllde upp - gav det till mig. Höjde sitt glas. Jag höjde mitt.
Aldrig ge upp, sa hon, hennes blick hade vikit bort från mig. Om ni vill fly, så gör det, om ni inte vågar kämpa för frihet så kryp tillbaka in era garderober och håll häften.
Jag kände igen orden från manifestet som hon och Marsha skrev 1970 - samma år som min storasyster föddes, hon som räddade mig med sina fantasier, våra gemensamma berättelser, låtsasvärldar att kliva djupt in i, tills vi blev äldre och tappade bort dem och varandra. Önskade jag kunde dra in henne i det här rummet, ville säga till henne att låtsasvärldarna var verkliga, för hur kunde något som fick oss att överleva inte vara sant?
Märkte att Sylvia stirrade på mig igen.
Du luktar malmedel, viskade hon. Du står därinne och stampar, törs inte. För det skulle vara som att vända ut och in på din kropp. Men raring, tänk om du varit felvänd hela livet?
1995
Någon hade sett Marsha tidigt på morgonen den 5 juli 1992. Hon hade verkat rädd, förföljdes, enligt vittnen, av två män mot Hudson River. Om det gällt någon annan grupp, om en liknande hjälte hade hittats död under oklara omständigheter vore det självklart att staden hade satsat stora resurser… I obduktionspapperen ringade de in ”möjligen mord”, papper som ingen fick se eller agerade på. HBTQ-rörelsens Rosa Parks. Justice for Marsha. Sylvia hade gått till floden för att meditera och minnas och supa sig full. Hon hade sett till att bo i närheten av där Marsha dog, hon kunde inte sluta dricka. Jag kunde inte kliva in i hennes huvud, min bästa vän hade inte drunknat i floden eller blivit nerslagen, misshandlad, och kastad i det mörkblå vattnet, eller blivit misshandlad, mördad, kastad i det nattsvarta vattnet, eller blivit mördad och kastad i det iskalla vattnet. Ingen hade någonsin misshandlat mig, inte fysiskt, men hållit kvar mig i rum, hindrat mig från att gå, sagt: nu är det min tur att prata, och du ska lyssna… Jag hade kastat mig ur en bil i farten för jag förstod vad som skulle hända. Han kunde ha stannat, sprungit efter, dunkat mitt huvud mot trottoaren… Den var den tiden när jag bara lyssnade på Tori Amos och tyckte, när jag jämförde mig med andra, att jag haft sån tur. Jag tänkte inte på de män som tvingade sig på mig, jag sa inte att jag inte ville, bara tänkte det. Lät dem hålla på. De blev ju alltid färdiga någongång. Jag hade inte sett det som övergrepp, utan som att jag bjudit in… Som när jag hittade en ung kille med dreads på gatan, polisen kom och ville ta med sig honom men jag sa att han skulle sova hos mig. Bäddade åt honom på soffan, men tidigt på morgonen vaknade jag av att han satt över mig, hans kuk var i mig. Han mumlade tack, om och om igen. Sedan hjälpte jag honom att hitta telefonnummer och adress i telefonkatalogen till någon han skulle åka hem till. Och så var det männen på bryggan i Årsunda som ville ha med mig och en kompis på picknick och vi var å så smickrade för de var så mycket äldre och vad kunde de se i fjortisar som oss och de tog bilder på oss och bjöd på sprit och satte sig närmare och tafsade och sa ni kommer inte loss och då sprang vi och vi hoppade ner i vattnet, vattnet var trögt, men de var trögare, vi tog varandra i handen, sprang till omklädningsrummet på campingen och låste in oss och sen satt vi i husvagnen när det lugnat sig och kollade foton på killar vi gillade som aldrig skulle tycka om oss tillbaka för vi var inte tuffa, vi var fega, vi sprang så fort det blev spännande…
Men det ena gick inte att jämföra med det andra. Skriket kan bli större än en själv och omöjligt att stå itu med. Vad den här världen gör mot oss mänskor. Att vi inte kunnat skydda varandra. Fått varann att överleva. Polisen, maffian. Att Sylvia sågs som någon som alltid klarade sig. Stark. Släppte in dem i sitt hem som inte hade någonstans att ta vägen. Ibland utnyttjad. Det är sådant en får ta. Ett fyllo som inte kan sluta sörja, och lägenheter i närheten av Hudson River är FAN inte lätta att få tag i…
Sylvia var två år yngre än jag när hon satt vid Hudson River och tänkte på striderna de utfört tillsammans, hon och Marsha. 44 år och allt hon hade gjort för rörelsen. Fast hon tänkte det inte så: ”allt jag har gjort”. Om världen ändå inte förändras trots att krafterna tagit slut och vänner och älskare förlorats i kampen - hur många, hur länge till? Jag visste inte hur det känns att bli kallad pervers och att växa upp på platser där ingen vill ha en. Hade kanske känt en fläkt av det när jag var mobbad, grupper slöts när jag närmade mig dem, lärare som tyckte att allt det som hände små barn är små saker och inget som kan få dem att vilja dö, vikarier som tvingade ut mig från gömställena utan att förstå att de knuffade ut mig på ett slagfält… Men nej Sylvia det var inget fysiskt våld. Det var tystnad, osynlighet, äldre killar som väntade på mig när jag gick hem och knuffade på mig och sa att jag var ful och äcklig, men det fanns inget allvarligt att rapportera… Dörren hem var alltid öppen, och dörren till mitt rum var alltid låst, en värld av skrivande, drömmar och choklad. Men så knackade det på dörren och någon ville komma in, satte sig på sängkanten, sa att du har det så bra, du är inte mobbad du bara överdriver och har livlig fantasi, du är känslig, en konstnärssjäl, så nära alla känslor, så misstänksam mot andra mänskor. Börja blanda ihop verklighet och fantasi och gränsen försvinner men verkligheten finns ändå kvar. Men ingen slog dig? Ingen drev ut dig på gatan?
Sylvia Rivera kom inte till Hudson River för att meditera utan för att minnas strider och bli full. När en mediterar ska en släppa det förflutna och framtiden och vara i nuet, just här. Men JUST HÄR var det skitställe där en inte ville vara. JUST NU var lögnen om att allt skulle kunna vara bra, om en bara släppte taget om allt runt omkring. Var i dig själv. Och självet är en fågel som flyger lätt över världen: Inte det här och inte det här har med mig att göra för jag är bara en fågel som flyger lätt över världen.
Sylvia tittade upp mot fågeln, ingen meditation fick Marsha tillbaka, striderna fortgick, avancerade, det var inte som 1973 när de transsexuella fick gå längst bak i tåget. Hon och Marsha hade varit starka, men styrka är vad som avkrävs en för att stå ut med övergrepp, svek, och ändå inte ge upp.
Marsha hade blivit Malcolm igen, den hon föddes som, när den psykiska pressen hårdnade. Rösten mörknade och hon blev aggressiv, folk kunde bli rädda för henne, hon som annars var så kärleksfull, det signifikanta breda leendet. Hon hade kommit till New York från New Jersey med femton dollar och en påse kläder. Hon hade levt på gatan, men en kall natt hade hon blivit övertalad av vännen Ricky att bo hos honom och hans pojkvän. Hon blev kvar där. Hon arresterades så många gånger att hon tappade räkningen. Framförallt togs hon in för sina kläders skull, men också för att hon inte var rädd för motståndet och våldet. Hon var svart, trans, klädde sig uppseendeväckande, skrattade högt, åkte ut och in på psyket när hon inte orkade mer och Malcolm tog över. Han som hon lämnat i New Jersey, och ändå vägrade han lämna henne. Kanske var han en bror, kanske han var fiende. Kanske hade också Sylvia en dömande storebror i sig.
Sylvia var tolv år när hon träffade Marsha första gången. Marsha hade senare frågat Sylvia om hon ville bli vice ordförande i STAR, Street Transvestite Action Revolutionary. Sylvia var arton år då, Marsha tjugofem.
När jag var arton var jag ihop med en kille från Finspång som blev trakasserad av sin farsa, omhuldad av sin morsa. Han var mjuk och snäll, älskade motorcyklar och bar på aggressioner. Krossade ett fönster mitt i Finspång centrum för att han trodde att jag flirtat med någon annan. Vilket jag förmodligen också gjort. Men inte ens det förstod jag om mig själv: Att jag, arton år gammal, var beroende av kickar och alkohol och att livet skulle kännas nära, även om det blev farligt. Bara med alkohol i kroppen blev jag levande. Gränslösheten var ett mål jag inte formulerat. Det inte går att förstå frihet när ens kropp vant sig vid ett fängelse.
Befriarna. Det var så Sylvia och Marsha blivit sedda. Vi levde i en overklig tid. Marsha hade sagt att hon inte hade någon avsikt att skaffa sig något jobb så länge som homosexuella och transpersoner diskriminerades. Sylvia hade skrikit: Hem åt de hemlösa! Mat åt de fattiga! Rättigheter för homosexuella! Deras huvudsakliga agenda var att hjälpa mänskor på gatan. STAR hade en egen lokal på 12th Street, framförallt till för hemlösa ungdomar, men alla som levde utanför samhällssystemet var välkomna. STAR var en del av folkets revolution.
Det var i Sheridan Park som Marsha sågs senast. Sjätte distriktet.
Vad händer när en blomma vissnar? Dör den bara och glöms bort?
Sylvia gick mot vattnet. Lång, smal som en sticka. Marsha var 46 när hon dog. Hon hade inte varit suicidal, inte ens när Malcolm bröt fram. Att i perioder inte orka finnas är inte samma som att vilja dö. Polisen hade koll på Marsha, eftersom de såg henne som ett hot, men natten mot den 5 juli hade de ”plötsligt” tappat bort henne. Hon hade bråkat med en eller två personer vid piren. Hålet i huvudet kunde ha orsakats av fiskar. Inga tecken på våld på kroppen. Ändå, i obduktionspapperen: Mord var inte uteslutet. Hon var lika gammal som jag när hennes kropp hittades, den 6 juli, i Hudson River.
En hand grep tag i mig, det var Ray.
Bussen går snart, var har du varit?
Sylvia la sig ner i vattnet som om vattnet var en säng. Jag gick närmare men Ray höll fast mig.
Vänta lite, bad jag.
Handen höll hårt runt min arm. Trodde hon att jag skulle springa, lägga mig bredvid Sylvia i vattnet? Den sommaren, 1995, var jag gift med en man som försökte ta livet av sig flera gånger. Den sista gången ville jag att han skulle lyckas. Mänskor gör saker de inte måste förklara för någon annan för de är fyllda av känslor, minnen, sorg, barndom, alkohol, system och skrik och vanmakt och längtan och ingen kan säga något om det, ingen kan veta, och det kan inte alltid bli rätt det en gör.
Hans svarta mun, kolet som pumpades i och ur honom ihop med pillren - kysste en svart mun innan han rullades in på intensiven.
Och det enda en vill, Sylvia, är att leva med dem en älskar i frihet, som det kanske var i början, vilken början, var är början, innan det blev tvångsvård och brev till ledningen om att han behöver kommer hem för han är inte den han var och jag måste förändra honom tillbaka, han måste bli den han var för annars kommer jag inte att kunna älska honom längre.
Hon kommer att överleva, sa Ray, hon är bara väldigt ledsen.
Såg Sylvias kropp som jag i drömmar sett mina barns kroppar försvinna i vatten, försökte hitta dem men vattnet var för stort och mörkt, armar som bara famlade. Ray höll mig i handen, hon liknade någon men varje gång jag tittade på henne liknade hon någon annan. I vattnet sprattlade också hundmannen, det var natt i New York och han försökte komma upp till ytan - han sa att han var queer, ickebinär och det var inte att jag inte trodde att han hade det gränslösa i sig, men han kom inte loss från ideal och idealen byggde på ord. Mig kallade han femme och det stämde inte. I Hudson River fanns Marshas spöke. Det blev så med kroppar som inte fick rättvisa. De naglades fast vid fel platser. De förknippades vid dödsplatser istället för livsplatser. Det är skillnad mellan att säga att en vill överleva och verkligen leva. Skillnad mellan att gripa, skrika, sjunka ensam och att någon skriker med en, från bottnen eller uppe på land: Jag släpper mitt liv nu, jag kommer över till din sida.
Ray höll mig inte lika hårt längre. Bussen stod upplyst i Livingston och på radion spelades musik på låg volym: For tonight lets love like there is no goodbyes. For tonight pretend that is all alright. Just for tonight pretend everything is alright. Ray satte sig bredvid mig. Hon lutade sitt huvud mot min axel. Jag strök hennes ansikte och märkte på min hand att hon grät.
1969
Vaknade på Christopher Street. Ray sträckte på sig, log mot mig. Såg i hennes ögon att hon också förstod var vi befann oss. Bussen hade parkerat en bra bit ifrån men var ivrig att ta sig därifrån. Lite längre bort på gatan: Stonewall Inn, och ja, vi såg massan av mänskor, flygande brandbomber. Det var den andra dagen av upproret, ordet riot har inte samma stuns på svenska - så är det med många ord: övergrepp, antasta. De svenska orden har byråkrati i sig. Men förtryck har nån slags tyngd i varje fall. Kvällen innan hade polisen gjort en razzia, omringat transpersoner och butch och crossdressers för att räkna klädesplagg. Färre än fem plagg passande befintligt kön och du skulle in i finkan. I finkan kunde vad som helst hända. Ray kände en butch, Leslie Feinberg, sa hon, också en föregångsperson - hon hade berättat om våldtäkterna som snutarna roade sig med mot de intagna, som de kallade könsförvirrade, som de skulle ”fixa till”: Visst vill du ha kuk egentligen din jävla hora? Var Ray kanske också butch? Var jag femme ändå? Det var inte riktigt läge att diskutera det. Vi befann oss mitt i folksamlingen, mitt bland skanderande slagord, skrik, frustrationer, slag, men också sång också, dans. Mot polisens batonger och vapen. Var alla på turistbussen tidsresenärer? Vi sögs in i kravallerna med höjda nävar. Kvällen före hade demonstranter skickat in rökbomber genom fönstret och barrikaderat dörrarna - det var efter att de första arresterade tagits till snutbilarna. Jag hade haft samma leopardmönstrade byxdress på mig hela resan men den här kvällen bar jag en skinnjacka över. Det var den 29 juni. Fyra år innan jag föddes, men mina föräldrar hade träffats, i bruksorten Sandviken, byggd av arbetarkraft, brutala klasskillnader: så tafatta bägge två, så förvirrade i sin klasstillhörighet. De kunde inte ha haft en aning om vad som hände i New York, på Christopher Street. Stod det i Gefle Dagblad, som var den borgerliga tidningen i Sandviken, den som farfar läste? Var det en liten notis bara, skriven i en dömande ton? Kunde inte tänka mig något annat. Farfar kunde fått hjärtslag.
Den text jag blev mest älskad för, av familj och släktingar och äldre damer på gatan i Sandviken, var den jag skrev i krönikeform som tioåring om min kärlek till Jesus. Krönikan blev publicerad i Gefle Dagblad. Mina ord om Jesus och bönen som tröst. I lägenheten i Gävle har jag fortfarande kvar Jesusbilden som jag fick av Knut. Kanske den på nåt vis hör till min fixering vid altare. Att omge mig med minnen att få tröst och kraft ifrån. Det borde inte ha gällt Knut och Jesus. Knut bodde på landet och hörde av sig till mig efter den där krönikan, kallade mig för ett ovanligt upplyst barn. Han skickade Jesus-merch i lådor som hade en speciell doft, kväljande… Jag kunde känna den från poliserna som passerade… En särskild doft av desperation, något kliniskt - eller när perversionen tränger igenom. I början blev jag glad av gåvorna, eftersom jag var sånt töntigt litet barn som när jag sett Carola på teve 1983 hade blivit kristen på direkten… Hon var så bra på att sjunga, och den där bibeln hon höll i verkade viktig för henne, den hade lett henne till ett rampljus där hundratusentals plötsligt bara älskade henne… och de äldre skulle krama henne revbensknäckarhårt och säga att hon var ett fantastiskt, unikt barn. Jag ville omfamna den där heligheten, slippa kameran i mitt rum som jag inbillade mig sände hos eleverna på skolan, så jävla jobbigt att försöka visa dem att jag var nån annan, coolare när jag var i mitt rum, än den jag var i skolan: så mån om att anpassa mig efter vem som helst. Vem som helst som var snäll mot mig blev min Gud. Men att byta ut kameran mot Guds blick, som jag visste från Bibeln aldrig skulle döma mig, kändes som ett lugnare rum. Men jag läste aldrig Bibeln. Jag började skriva erotiska berättelser om grannar som tvingade mig att göra saker som jag inte ville göra, men jag gick med på det, fick så mycket gubbkuk i mitt flicksköte. Om Gud skulle förlåta de berättelserna var tveksamt, det var en skam jag fick leva med. De erotiska berättelserna började utmanövrera Gud för han var inte rolig, han tycktes ändå kräva saker av mig. Sånt som hade med kissluktande tanter att göra, att de skulle krama mig, säga vilken fantastisk liten flicka jag var. Jag som precis hade sugit av en sjuttioårig granne i min berättelse. Knut fortsatte höra av sig men hans brev luktade illa och hade en liten bild av Jesus som klappade får längst upp. Han ville att jag skulle komma och hälsa på, ja men det kan du väl göra, sa mamma, han verkar så snäll. Gick till skolan i näthandskar och slängde med håret, svor som en borstsbindare, fy fan vad jag avskydde Carola - från en dag till en annan - och jag skrev till Knut att aldrig i helvete att jag skulle komma och hälsa på honom i hans perversa kristna hem. Han svarade att jag var ogudaktig och hemsk och måtte djävulen ta mig.
Ray tog tag i mig och pekade neråt gatan där fler polisbilar kom. Stonewall Inn hade blivit en frizon för att maffian såg en chans att tjäna pengar på en mänskor som inte hade nånstans att ta vägen - eftersom ingen bar i New York var öppen för trans- och gaypersoner. också unga hemlösa smusslades in på Stonwall Inn. Det var den enda plats i New York där vi fick dansa, hålla hand, hångla, bli fulla. Hitta någon att gå hem med för att slippa sova ute. Få en kudde, ett täcke som inte var en stinkande filt - vita, straighta kunde ställa sig och pissa på ens tillbehör, före eller efter misshandeln.
Ray höll hela tiden hårt i min arm. Jag slingrade mig loss och tog hennes hand istället.
Vi var ute på vägarna och välte polisbilar och hindrade och blockerade trafiken. Vi brydde oss inte om att vi blev slagna. Inte då, det var väntat, vi visste polisen, statsapparaten, visste att vi var de som inte skulle finnas. Vi skulle fyllas av självförakt, läsa biblar som handlade om vad homosexualitet och transsexualitet och bisexualitet var: sjukdomar, illegala företeelser, något vi kunde botas ifrån, genom misshandel eller polisers våldtäkter. När blomman vissnar: förhoppningsvis har den avgett några frön, som kan växa till… ett helt fält. En rörelse av levande. En rörelse av sådana som är mer rädda för att inte få leva än att dö. Tog Rays ansikte mellan mina händer och kysste henne, hennes tunga gled så lätt in i min mun. Vi stod mitt på gatan. Blåljus, batonger å ena sidan, jubel å den andra. Tryckte henne intill mig. Fick ett jävla stånd. Byxdressen blev tajtare i skrevet.
Kvinnan på festen som jag inte vågade kyssa, författarkollegan som kysst mig och jag satte mig i taxin med henne, hon smekte mitt lår - visste att jag ville men vågade inte… Kvinnan som jag träffade på en krog i Bålsta. Hon som missade sista bussen för att jag ville det. Vi satt under älghuvuden vid ett biljardbord, drack upp alla miniflaskor i minibaren, kysstes, klädde av oss nakna och hånglade och jag stoppade in fingrarna i hennes fitta och det var skönt men jag var för full, och hon var för smal. Petit. Kände mig som ett monster, min stora kropp över hennes… och jag kunde inte, fast jag ville. Hon somnade på min arm, jag tänkte (som en fyrkant) att jag - med min jättekropp - skulle vara mannen i förhållandet och jag ville så gärna krypa in i hennes famn, ligga på hennes arm istället men jag skulle varit för tung.
Rädslan utanför Stonewall Inn, men vi hånglade mitt framför poliserna. Det var inte våld, men nånting hårt slog mot min hand - som försökte komma in under hennes skjorta - ännu hårdare mot axeln så jag var tvungen ta min hand från hennes bröst… ännu hårdare mot huvudet… föll mot marken… och skriken, sången, dansen, hånglandet, elden… allting växte runtomkring, som ett jordskred eller en dröm.
*
Enligt undersökningar som gjorts (men bara på de som redan hade psykiatriska diagnoser) var homosexuella (eller bisexuella, som väl inte ens var en term?) på 50- och 60-talet rädda för det motsatta könet på grund av en dålig barndom. Vi behövde vara inlåsta på psyket och vi skulle aldrig få några arbeten eller klara oss i verkligheten om vi inte omvändes. Det fanns många gaypersoner som försökte foga sig, gömma sig, men som trans eller dragqueen fanns inga gömställen.
Från min plats på marken såg jag Marsha, dimmigt, hon hade klättrat upp på en stolpe och slängde sig ner på en polisbil som bucklades. Jag ville se Sylvia. Huvudet smärtade, vi blödde men inte kom några ambulanser, om ambulanser kommit hade det varit för att hjälpa offren och offren var poliserna. Vi var bråkstakar, avarter, abnorma.
En kille från Afghanistan hade hoppat från lägenheten han gömde sig i, det var inte så högt, inte lika höga byggnader i Gävleborgs län som i New York. Han hade fått avslag på sin sista ansökan om uppehållstillstånd, han hade blivit uppdaterad till en ålder han inte kände till. Hade inte lyckats bevisa att han var gay. Det fanns ett formulär han skulle fylla i, men de som bestämde de bestämde att han inte var gay, eller att han kunde gömma det. Hans rätta identitet togs ifrån honom: ålder, sexualitet, behov. Handläggaren pratade tvärtemotspråk, och han som ifrågasattes kunde knappt någon svenska. Han satt i rummet han fått låna, i ett hus där ingen visste vem han var, i en ort där han inte kände till några vägar, adresser… Stirrade på fönstret. Dörren var inget alternativ längre, han hade gått ut och in genom den så många gånger utan att komma någonstans. Han hade trott att det bara var att säga som det var.
Han hoppade…
Ytterligare frågor, ifrågasättanden, som om det var en iscensättning. Varför gjorde du det? Du visste att du inte skulle dö på den höjden? Visste han verkligen det? Brydde han sig? Världen skulle ha fått den frågan: Varför knuffade du honom? Varför hamnade Marsha i vattnet, varför varför lämnade du Sylvia ensam? Det där ropet på hjälp som alla tjatar om men ingen lyssnar på. Vad behöver du hjälp med? Frågorna som inte ställdes.
Han skadade sig lindrigt, och en av ambulansmännen som kom hade sagt att han inte ville ta med sig nån som han. Att det var onödigt. Den andra hade sagt emot. Det var deras jobb. De visste inte, eller brydde sig inte om, hur ord kan kännas, bränna sig in, bli kvar.
Polisen skulle inte ge upp, och inte vi heller. Tänk om jag rest tillbaka in i en poliskropp, vad skulle jag ha gjort, vad hade jag gjort med mig själv? Ville hitta ett polisansikte jag gillade men det var en vit, privilegierad önskan… Ett önskan om vit säkerhet. Ni tycker om mig, ni kommer inte att göra mig illa. På så sätt: Jag kan göra vad som helst. Ni kommer ändå inte att döda mig. På grund av min vita hud. Ni kommer bara långsamt och försiktigt att föra mig tillbaka till det som ni tänker är min säkerhet.
De första poliserna i historien var självutnämnda slavjägare, till för att hålla slavarna på plantagerna. Sen blev de statliga, till för att rensa gatorna på slödder, lösdrivare, bettlare, tiggare. Det hade aldrig varit tillåtet att vara någon annan än någon som de styrande tjänar på och kan klappa på axeln. Du gör rätt för dig! De som kallades ”normala” vägrade känna igen sig i oss, för om de gjorde det skulle allt de kämpat för gå om intet. Inga privilegier, inga skyddade cirklar som slöts kring deras privilegierade kroppar.
De hade ringt dit Marsha så fort upproret bröt ut, eftersom hon inte var rädd för fängelse och därför inte rädd för att bråka. Jag var en turist, rädd för polisen, varje gång jag bråkat med dem hade de fört bort mig och sen hade jag inte bråkat mer, jag började alltid tänka på mina barn, hade hört mina barn i huvudet: Gör inget farligt mamma, hamna inte i fängelset. Och om jag då hade sagt: Jag gör det för er skull. För framtiden. Att de inte skulle ha förstått, och att jag hade mina privilegier som jag plötsligt blandade ihop med skyldigheter, som när jag sa: Om jag inte haft barn så skulle jag… Men vem var det då som jag skyddade?
Det var då jag såg Sylvia. Gänglig, det mörka håret i tofs, hon skrek, pressade sig framåt, mot polisen… Gay power! Trans power! Inget liv utan strid! Hon mötte min blick, måste sett rädslan i min, jag såg besvikelsen i hennes. I hennes ögon hörde jag hennes röst: Ingen kamp utan offer. Och jag visste, ja jag visste, men ändå…
Turistbussen stod inte kvar där vi lämnat den. Ray fanns inte där att ta min hand och leda mig rätt. Jag kom på mig själv att längta efter henne. Eller: jag längtade efter vem som helst som skulle kunna leda mig rätt. Tiden spolades framåt, det blev gryning. Gatorna var plötsligt lugna runtomkring mig men det var ingen lättnad. En butik öppnade, skyltar ställdes ut. Jag gick in utan att jag visste vad jag ville ha, men mannen i kassan tog fram en flaska sprit från under disken och sa att han bjöd på den. Log mot mig. Han skruvade loss korken och gav mig, jag halsade, frågade: Är det över nu?
Jag visste inte vad jag menade och han skakade på huvudet.
Gatorna var mörka, lystes upp av blinkande neonskyltar, jag längtade efter Ray som en längtar efter den som kan leda en, utan att veta om den leder en rätt - ibland, när en känner sig ensam, spelar det ingen roll.
Satte mig ner på en bänk. Halsade.
Upptäckte en gestalt bredvid mig.
Det var mörkt. Det var för mörkt för att vara sommar. Någon tog min hand.
Nu måste vi börja organisera oss på allvar.
Försökte fokusera blicken.
Var det Marsha?
Såg leendet, det var inte brett, men det försökte.
Sov inte ute i natt, vännen, sa hon, inte klädd sådär. Poliserna jagar runt och kommer att spöa skiten ur dig. Har du några pengar?
Jag rotade i fickorna. Några småslantar bara, och… vad var det, en biljett? Adas biljett: Skrynklig, med snusfläckar. I mörkret kunde jag inte se vad det stod.
Marsha tog den. Jag hörde ett skratt.
Du har ett tåg du ska med.Visste du inte det? Hur mycket har du druckit egentligen? Sötnos, bara ta dig till stationen, ta en taxi så hinner du.
Jag såg in i mörkret.
Hon kysste mig på kinden.
Du är skyddad, sa hon.
Jag vill inte att Sylvia råkar illa ut, sa jag.
Men det kommer hon, för så är det för oss. Många kommer inte att orka. Så res nu, och sov, du som kan. Drick upp på tåget, så somnar du snabbt, och när du vaknar kanske du tror att det här aldrig har hänt.
Men det har det. Och jag vill inte åka.
Hon strök sin hand över mitt hår.
Jesus vakar över dig.
Tror du på det?, frågade jag. Tror du på Jesus?
Vad ska jag tro på annars, sötnos? Jag har ingenting att tro på.
Hon rättade till sin hatt, den måste vara tung av alla blommor och plastfrukter.
تعليقات